Var är kroppen? Om den fysiska dimensionen av virtuellt ledarskap / by Christoffer Andersson

YouTube-klipp som visualiserar hur ett virtuellt möte skulle kunna se ut i ‘verkligheten’ dyker upp i mitt flöde med jämna mellanrum. De korta klippen visualiserar hur det skulle kunna se ut om vi flyttade vårt digitala mötesrum till ett fysiskt konferensrum där våra Skypebilder, kamerasekvenser och mikrofoner i stället representerades av vår fysiska närvaro. Ett sådant exempel är reklamen för konferensserviceföretaget Zoom där den fysiska dimensionen spelar en betydande roll i det något turbulenta mötet som pågår.

 

Den fysiska dimensionen kanske inte är en topprioritering eller ens finns i åtanke när företag utbildar inom eller för diskussioner om virtuellt ledarskap men den upplevda irrelevansen kan ifrågasättas. I boken The Physicality of Leadership: Gesture, Entanglement, Taboo, Possibilities av Donna Ladkin och Steven Taylor (2014) finns ett kapitel som heter Disappearing bodies in virtual leadership? skrivet av Donatella De Paoli, Arja Ropo och Erika Sauer. I kapitlet ifrågasätter författarna den teknokratiska synen på virtuellt ledarskap som icke-kroppslig kommunikation genom att lägga fram den fysiska dimensionen som en beståndsdel av virtuella möten. De använder sig av sitt eget forskningsprojekt i en auto-etnografisk studie och värderar, i linje med traditionen inom Organizational aesthetics, sinnesbaserade källor till kunskap vilket innebär att exempelvis syn, hörsel, känsel, lukt och känslor är instrument i kunskapsutvecklingen. I fråga om ledarskap definierar författarna ledarskap som ”en framväxande process av relaterande och förhandlande där fysiska aspekter är inneboende i och hoptrasslade med (eng. entangled) det som avhandlas” (s. 72, min översättning). De ser alltså inte ledarskap ur ett entitetsperspektiv där ledarskapet är knutet till en individ, en ledare, utan snarare som en process fylld av ett spektrum av bidragsgivare till det relaterande och förhandlande som ger riktning. Vidare visar de på paradoxen att forskning inom virtuellt ledarskap framhäver tekniken som problemskapare när det gäller kommunikation och ledarskap samtidigt som tekniken ses som lösningen på problemen.

Efter att ha klargjort sin epistemologiska och ontologiska grund skriver författarna att större delen av litteraturen inom virtuellt ledarskap bortser från den fysiska kroppen. De menar att den fysiska dimensionen, om än i digital form (rörliga kamerabilder, mikrofonröster, Skypefoton), borde tas på allvar i virtuellt ledarskap då en uppmärksamhet på kroppar kan ha en större påverkan på ledarskap i det virtuella rummet än i det fysiska konferensrummet och att det därmed borde ges högre prioritet. Från sin egen forskningsprocess ger de flertalet exempel på hur den fysiska kroppen är närvarande i virtuella  möten. De konkluderar att sensiviteten för att fysisk relatera till medarbetare eller managers ökar i den virtuella kontexten och ger exempel som hur uppmärksamheten mot videobilderna i exempelvis Skype är stor, vilket innebär att flertalet nyanser baserade på den fysiska dimensionen av deltagarna uppmärksammas i det virtuella mötesrummet.

En vinkling på detta är att vi i det fysiska konferensrummet är oförmögna att uppmärksamma andras fysiska dimension i samma omfattning. Det kan delvis bero på större konkurrens om uppmärksamhet i det fysiska rummet. I det virtuella mötesrummet upplever vi däremot ’allt’ på skärm; vi kan till och med se var oljudet kommet ifrån genom att titta på ljudindikatorn i form av exempelvis ett blått streck under deltagarnas bild. Författarna understryker vidare medvetenheten om den egna kroppen, den egna fysiska dimensionen, och argumenterar för att vi i virtuella möten blir medvetna om vår egen kropp på ett sätt som vi inte upplever i fysiska möten. I det fysiska mötet ser eller upplever vi helt enkelt inte oss själva på samma sätt då vi i virtuella möten konstant upplever vår egen fysiska dimension i relation till andra deltagares fysiska dimension. Det innebär å ena sidan att tekniken begränsar den fysiska dimensionen genom exempelvis dålig upplösning och å andra sidan möjliggör och intensifierar den.

Författarna drar slutsatsen att ”Erkännandet av den fysiska dimensionen av ledarskap öppnar för möjligheter och breddar förståelsen för ledarskap genom att visa på dolda och icke erkända sinnliga sätt  att relatera till varandra. Betoning på vardagligt görande i virtuella gruppmöten inkluderar fysiska praktiker som att tala, lyssna, stirra, vidröra (även virtuellt) och erkänna emotioner och känslor” (s. 77, min översättning). De menar att dessa praktiker är källor till den framväxande processen av relaterande som inkluderar den fysiska dimensionen, vilket är vad de definierar som ledarskap.

Att uppmärksamma den fysiska dimension av medskapare till ledarskap, det vill säga den fysiska dimensionen av alla bidragsgivare till det relaterande och förhandlande som ger riktning, kan ge en annan upplevelse av mötet i Zoomreklamen eller för den delen av vilket annat virtuellt möte som helst. Försummelsen av den fysiska dimensionen i virtuellt ledarskap utmanas och det är en utmaning som bör tas på allvar med tanke på den utbredda virtuella naturen i dagens arbetsliv.

Anna Uhlin