Positiva, negative och oväntade effekter av digitalisering av offentlig sektor / by Christoffer Andersson

I förra veckan besökte Anna Uhlin, också en DigMa-forskare, och jag den 18:e Europeiska konferensen om digital government i Barcelona, Spanien. Till konferensen kom forskare, offentliganställda och andra som på olika sätt är engagerade i olika aspekter av digitaliseringen av offentlig sektor.

Vi presenterade vår jämförande studie av England och Sverige, något många fann intressant. Studien ger insikter i hur digital transformation sker på en nationell nivå. Här kommer jag emellertid att presentera några andra studier som presenterades under konferensen som handlar om hur teknik påverkar samhället i praktiken.

En intressant presentation gavs av Jos van Leeuwen (associate professor vid The Hague University of Applied Sciences) och Klaske Hermans (Hagues kommun). Studien handlade om hur kommunen hade använt sig av virtual reality vid ombyggnationen av en park i staden. Kommunen hade först involverat medborgarna i “co-design”-aktiviteter och sedan engagerat dem genom en enkät. Forskarna var intresserade av att studera hur virtual reality-verktyg kan användas för att involvera medborgare och jämförde därför olika slags verktyg: VR-headsets, smarta telefoner, iPads och datorer.

Studien visade att både VR-teknik och närvaron av ett team som hjälpte till röstningen drog till att involvera medborgarna; nästan 10% av Hague-borna var involverade i beslutsprocessen kring parken. Det här var betydligt högre än jämfört med när traditionella verktyg användes, till exempel brev eller när man bad människor uttala sig om 2D-ritningar. Att använda sig av realistiska visualiseringar genom användar-vänlig teknik möjliggjorde involverandet av en större och mer diversifierad grupp människor. Resultatet var större synlighet av kommunens ansträngningar att förbättra miljön för medborgarna. Användningen av VR-teknik ökade medborgarnas engagemang samtidigt som investeringen i processen ökade stödet för kommunens visioner och stärkte den offentliga organisationens relationer med människor.

Som en kontrast till den här framgångshistorien kan digitalisering emellertid också innebära ett hot mot beslutsfattande. Ayo Næsborg-Andersen, assistant professor i juridik vid University of Southern Denmark, beskrev hur automatiserade beslutsprocesser kan leda till att insikt i och kunskap om beslutprocesser minskar när utvecklingen och underhållet av teknik outsourcas. 2014 rapporterade den danska skattemyndigheten att de hade tappat kontrollen över mer än 200 system. Privata företag kontrollerade funktionaliteten i systemen och därmed beslutsfattandet kring dem. När Danmark gick mot en digital förvaltning, under 1990-talet, handlade det främst om att ersätta papper med digitala lösningar. Det här var oproblematiskt – tekniken var bara ett redskap för myndigheterna. I nästa steg blev tekniken mer komplicerad, genom att den baserades på ”machine learning” och algoritmer, och detta innebar att systemen inkluderade processer och beslut som påverkade medborgarna samtidigt som myndigheterna saknar kontroll över systemen och algoritmerna som producerade besluten. Användandet av ICT i den andra generationens digitala förvalting påverkar alltså medborgare direkt. Från en juridisk synvinkel är det olagligt att outsourca makt och beslutsfattande till leverantörer på detta sätt, vilket innebär att det är viktigt att ta hjälp av juridisk kompetens tidigt i den här typen av processer.

Genom att titta på de här båda exemplena av digitalisering är det uppenbart att teknik både kan ha positiva och negativa konsekvenser för medborgarna. Digitalisering kan inte bara leda till att affärsidéer förstörs; något som påverkar ett begränsat antal intressenter; att digitalisera offentliga processer kan få större konsekvenser. Vi må vara överens om att vi inte har mycket att oroa oss för när det handlar om digitaliseringen leder till ökad inludering. Men när makt och beslutsfattande kring offentliga tjänster outsourcas genom digitalisering kan vi få problem. Därför behöver vi, både som medborgare och forskare, fråga oss vad tekniken används till. Används den för att stärka medborgarmakt och inflytande i vad offentlig sektor gör? Eller används den för att fatta beslut som riskerar att påverka oss negativt?

Dr Irina Popova