“Intelligent” och “smart”, men meningsfullt? / by Christoffer Andersson

Tuerkischer_schachspieler_windisch4.jpg

Ofta hävdas det att digitalisering leder till en smartare värld präglad av intelligenta optimeringar. Men hur ligger det till med de teknologiska lösningarnas meningsfullhet?

Idag finns det många digitala verktyg och system som beskrivs som intelligenta eller smarta: artificial intelligence (AI), intelligent personal assistant, smartphones, smart factories, smart cities, smart speakers, osv. ”Intelligent” ofta betyder att dessa system och verktyg kan rationellt utföra beräkningar och optimera lösningar, medan ”smart” betyder för det mesta att dessa system och verktyg är kopplade till andra system och verktyg, och därmed kan genomföra och samordna åtgärder på ett nytt sätt, utan att människor behöver involveras.

En sådan rationell och systemisk förståelse av tekniken kompletteras numera också av ett ökat fokus på mänskliga och samhälleliga aspekter relaterade till att leva med teknik. Till exempel utvecklas AI till att även inkludera igenkännande av och uttryck för känslor, och smarta städer inbegriper, till viss del, normativa värderingar kopplade till hållbarhet. Inte minst diskuteras allt oftare etiska frågor och dilemma.

Även om detta bredare fokus är lovande, är det inte samma sak som att ställa kritiska frågor kring meningsfullheten av de tekniska lösningar som håller på att utvecklas.

Hur kommer det sig att vi inte pratar så mycket om meningsfullhet? Jag tror att detta är delvis en konsekvens av att mycket av debatten handlar om vilken roll intelligenta och smarta verktyg och system, ofta beskrivna i termer av robotar, ska få när de gör samma aktiviteter som människor annars gör idag. Kommer robotarna att ersätta människor som arbetar på golvet? Kommer robotarna att ersätta människor och göra chefsjobb? Kommer robotarna att ta strategiska beslut istället för ledningen? Mer sällan diskuteras vilket slags arbete som behövs för att ”robotarna” ska vara intelligenta och smarta.

Som Antonio Casilli beskrev i detalj på en keynote föredrag på den 16de European Conference on Computer-Supported Cooperative Work i juni, AI behöver tränas, stödjas och ibland ersättas av människors arbete. Detta görs ofta genom mikro-arbete utfört i länder med svag arbetsrätt, tack vare plattformar som Amazon Mechanical Turk. Mikro-arbete handlar om att lägga ut små och repetitiva arbetsuppgifter till icke-specialiserad utförare, när det behövs, med väldigt låg ersättning och utan någon långsiktigt åtagande. Exempel av dessa uppgifter är att klicka på skyltar i ett foto för att träna självkörande system att känna igen skyltar, eller att klassificera foto som pornografiska eller inte.

Som vi har sett i ett projekt om digitalisering i den svenska stålindustrin, även i mer traditionellt industriellt sammanhang, utför människor som arbetar som operatörer en del uppgifter som handlar om att jobba åt maskinerna. Till exempel genom att hålla koll på olika typer av skärmar för att säkerställa att den verklighet maskinerna arbetar utefter överensstämmer med det som verkligen händer på den fysiska produktionslinjen, eller genom att behöva överföra information från en maskin till en annan. Snarare än att fråga om robotarna kommer att ta våra jobb kan vi fråga istället om vi verkligen vill ha människor som blir tjänare åt robotarna. Skulle det vara meningsfull teknik?

En annan viktig utmaning för utveckling och introduktion av meningsfull teknik är att de som utvecklar teknik ofta inte förstår de vardagliga arbetspraktikerna utförda av de som ska använda sig av tekniken. Tekniken är nämligen alltid byggd kring nån sorts logik som har att göra med, bland annat, hur användaren ska utföra och uppleva en viss aktivitet. Men de som designar tekniken har ofta ingen direkt erfarenhet av användarnas praktik. Därför ser vi att logiken som tekniken är byggd kring krockar med användarnas behov och vanor. Medan vi alla har upplevt frustration när vi försöker fylla i en digital blankett som vi inte förstår, kan sådana krockar ha mer dramatiska konsekvenser när användning av teknik kan rädda liv, som till exempel med gps-larm för äldre – ibland används nämligen sådana verktyg inte för att de är stigmatiserande och inte ser bra ut rent estetiskt.

Vi borde prioritera att försöka utveckla och introducera meningsfull teknik. Med vår forskning vill vi lyfta fram meningsfullhet som en öppen fråga att undersöka. Som våra tidigare projekt visar, finns det exempel på meningsfull användning av teknik som bland annat leder till att operatörer i industrin samarbetar och delar ansvar för produktionssystem som de får rätt så stort utrymme att hantera själva. För att kunna utveckla vår förståelse av hur vi kan göra teknik meningsfull tror jag att vi behöver utveckla ett ordförråd för att lyfta fram hur arbetspraktiken och tekniken är sammankopplade. Men vi kan också börja med att fråga: är detta meningsfullt? Och för vem?

Lucia Crevani